Resonansbandsbredden

Resonansbandsbredden, ofta betecknad Δf eller Δω, är ett mått på hur bred en resonans är i frekvensdomänen. Den definieras vanligtvis som skillnaden mellan de frekvenser där effektresponsen sjunker till hälften av sitt maximala värde (3 dB-punkter). För många system används den som ett mått på resonansens skärpa eller selektivitet.

I samband med en resonator eller ett filter är resonansbandsbredden nära relaterad till kvalitetsfaktorn Q. Den följer Δf = f0 / Q och Δω = ω0 / Q, där f0 är resonansens centrumfrekvens och ω0 = 2πf0. Q är ett mått på hur underdämpad resonansen är; högre Q innebär smalare bandbredd. För små dämpningar är Q ungefär lika med 1/(2ζ), där ζ är en dimensionlös dämpning.

I olika tillämpningar används resonansbandsbredden för att bedöma skärpa och val av komponenter. Inom elektronik avgör Δf hur väl ett bandpassfilter separerar närliggande signaler. Inom mekaniska resonatorer motsvarar en bred bandbredd hög dämpning och snabb avklingning, medan en smal bandbredd ger långvarig svängning. Inom optik och kärn- eller molekylresonans kallas Δν ofta linjebredd eller linewidth och är kopplad till livstiden för excitationen i resonatorn.

Exempel: f0 = 1 kHz och Q = 50 ger Δf ≈ 20 Hz.