Postantibiotisk

Postantibiotisk effekt (PAE) är en fysiologisk effekt där bakteriernas tillväxt fortsätter att vara dämpad under en period efter att exponeringen för ett antibiotikum har upphört och koncentrationen sjunkit under halter som inhiberar tillväxten. Effekten observeras hos många bakteriearter och antibiotikagrupper, men dess varaktighet och storlek varierar mellan organism, antibiotikaklass och provförhållanden.

Orsaken till postantibiotisk effekt är flera och kan innefatta att celler inte omedelbart återupptar normal delning efter skador som åsamkats av antibiotikan, ackumulerade skador i DNA eller andra cellulära processer samt en förändrad metabolism som tar tid att återhämta sig. Faktorer som påverkar PAEs storlek och varaktighet inkluderar bakterieart och dess tillstånd, antibiotikaklassen samt den koncentration och exponeringstid som användts, samt inoculumstorlek och närvaro av biofilmer.

Olika antibiotikagrupper uppvisar olika PAEs. Generellt uppvisar aminoglykosider och fluoroquinoliner ofta mer uttalade och längre PAEs än många beta-laktamer, där effekten ofta är kortare och måttligare. PAEs är inte universell och kan vara obetydlig vid vissa patogener eller under vissa villkor; högt inokulum eller svårinfekterade vävnader kan minska förekomsten av PAEs.

Kliniskt har PAEs betydelse för doseringsplanering och intervaller mellan doser för vissa läkemedel, eftersom effekten kan bidra till fortsatt bakteriehämmning trots fallande plasmakoncentrationer. Det är viktigt att skilja PAEs från utvecklad resistens eller tolerans; PAEs är tidsbegränsade och beroende av kombinationen av antibiotikum, organism och miljö.