Polarisatorn

Polarisatorn är en optisk komponent som släpper igenom ljus med en specifik polarisation och dämpar eller blockerar ljus med andra polarisationer. Genom att använda anisotropa material, såsom dichroiska kristaller eller uppspända polymerfilmer, kan polarisationen bestämmas och kontrolleras. Vissa polarisatorer bygger också på reflexionsfenomen vid Brewster-vinkeln för att förstärka selektiv transmittans.

Huvudtyperna är linjär polarisator och cirkulär polarisator. Ett linjärt polarisationsfilter släpper igenom endast en viss orientering av elektriska fältet. Det realiseras ofta med dichroiska kristaller eller filmer där molekylerna är riktade. Ett cirkulärt polarisator består av en linjär polarisator följd av en kvartvågelelement; det omvandlar linjär polarisation till cirkulär polarisation och används i fotografi för att eliminera problem med speglar eller autofokus.

Användningsområden inkluderar fotografi för att minska reflexer från vatten, glas eller glansiga ytor; förbättra färgmättnad och blå himmel; inom LCD-skärmar där två korsade polarisatorer reglerar ljustransmission; inom mikroskopi och spektroskopi för kontroll av ljusretning; och i 3D-film där olika ögon får separat polarisation.

Teknologi och materialval varierar, men moderna polarisatorer används ofta stretchade polymerfilmer eller birefringenta kristaller. Tidigare konstruktioner som Nicol-prismen har ersatts av tunna filmer och laminat. Polarisatorn utvecklades under 1900-talets första hälft, bland annat av Edwin H. Land, och Polaroid var ett av de ledande företagen i utvecklingen.