Polarisationsspänning

Polarisationsspänning, eller polarisation voltage, är den spänning som används för att polarisera ett material eller en enhet. Polariseringen innebär att ett inre fält uppstår genom orientering av dipoler, förflyttning av joniska laddningar eller förstärkning av elektriska randladdningar vid ytor. Polarisationsspänningen beskriver därmed tillståndet av polarization snarare än enbart den direkta driftsdrivningen.

I olika sammanhang uppträder polarisering på något olika sätt. Inom elektroniska halvledare och solceller innebär polarisering ofta hur en tillfällig bias ändrar depletionzonen vid en pn- eller metal- till semiconductor-kontakt, vilket påverkar strömmen och karakteristiska för spänningen. För dielektriska material och kondensatorer beskriver polarisering hur det elektriska fältet orienterar molekylära dipoler eller joniska svärmningar, vilket bidrar till dyktighet i dielektrisk displacement.

Inom elektrokemi relaterar polarisationsspänning till skillnaden mellan elektrodpotentialen och jämviktspotentialen vid elektroden. Denna överpotential påverkar reaktionskinetik och transport av ämnen i elektrolyten och ses ofta som polarisationsresistans i olika mätningar.

Inom optik och flytande kristaller används polarisationsspänning för att styra orienteringen av kristallin struktur och därigenom reglera ljustransmission.

Utgångspunkten i mätningar är hur spänningen påverkar polarizationstillståndet och därmed materialets eller enhetens funktion, ofta studerat genom ström–spänningskurvor, impedansspektrum eller polarisationskurvor. Polarisationsspänningen är central för att förstå prestanda, svarstider och stabilitet i många tekniska tillämpningar.