Opioidreceptorantagonister

Opioidreceptorantagonister är läkemedel som binder till opioidreceptorer, framför allt mu-receptorn, och blockerar eller motverkar de effekter som opioider kan ge. De saknar betydande egen agonistisk aktivitet och används för att avbryta eller minska opioidernas effekter i olika kliniska sammanhang. Vissa antagonister är perifieriskt begränsade och verkar i tarmen utan att passera blod-hjärnbarriären.

Mekanism och receptorprofil

De flesta opioidreceptorantagonister verkar genom konkurrerande antagonism vid mu-receptorn, vilket motverkar opioiders analgesia, eufori och andningsdepression. Läkar som är kontraindicerade i CNS-effekter kan därför uppleva snabbt reversibla effekter. Perifiert riktade antagonister har begränsad CNS-påverkan och används för att behandla opioidrelaterade gastrointestinala biverkningar utan att försämra central analgesia i viss mån.

Viktiga kliniska användningar

Naloxon används som akut reversering av opioidinducerad andningsdepression vid överdos. Naltrexon och nalmefen kan användas i långtidsbehandling av opioidberoende eller tillstånden där återhållsam rekrytering av opioider önskas. Perifiert verksamma mu-receptorantagonister, såsom methylnaltrexon, naloxegol och naldemedin, används för att motverka opioidinducerad förstoppning medan central analgesi bevaras hos beroendefria patienter. Alvimopan används för att påskynda tarmfunktionen efter kirurgiska ingrepp och är begränsad av särskilda säkerhetsrestriktioner.

Säkerhet och risker

Huvudrisken är precipiterad abstinens hos fysiskt beroende patienter. Vissa antagonister kan ge biverkningar som yrsel, illamående eller buksmärtor. Långvarig användning av vissa medel kan kräva övervakning av leverfunktion eller särskild försiktighet vid specifika sjukdomstillstånd. Interaktioner med CNS-depressiva substanser bör beaktas.