Obehagstolerans

Obehagstolerans är en psykologisk konstruktion som beskriver en individs förmåga att tåla obehagliga eller avvisande upplevelser, såväl emotionella som kroppsliga, utan att omedelbart söka undvikande eller flykt. Begreppet omfattar tolerans för aversion, smärta, rädsla, osäkerhet och andra negativa upplevelser. Hög obehagstolerans innebär att personen kan kvarstå i obehaget och fortsätta handla mot långsiktiga mål, medan låg obehagstolerans ofta kopplas till snabb undvikande och lätt distraktion.

Inom psykologin ses obehagstolerans ofta som en komponent av distress tolerance och kopplas till känsloreglering, copingstrategier och beteende vid exponering för obehag. Det involverar både viljan att tolerera inre tillstånd och förmågan att hantera yttre omständigheter som väcker obehag. Resultatet påverkas av tidigare erfarenheter, kognitiva bedömningar, temperament och neurobiologiska faktorer.

Användningsområden för begreppet inkluderar klinisk psykologi, behandlingsarbete vid ångest-, tvångs- och beroendeproblematik samt vid hantering av kronisk smärta. I terapier som dialektisk beteendeterapi (DBT) och acceptance and commitment therapy (ACT) betonas utveckling av obehagstolerans genom acceptans, exponering och målfokuserad beteendereglering.

Mätning av obehagstolerans sker främst genom självskattningsskalor som bedömer upplevd förmåga att uthärda emotionellt och kroppsligt obehag, samt genom beteendebaserade uppgifter i forskningssammanhang. Begreppet är länge diskuterat i relation till liknande konstruktioner som resiliens och tolerans mot osäkerhet, och tolkningar kan variera mellan kulturer och kontexter.