Nybildningsfaser

Nybildningsfaser är mineraliska eller kemiska faser som bildas i ett material när miljön ändras, och som därmed inte var närvarande i det ursprungliga materialet. Begreppet används främst inom geologi, mineralogi och materials science för att beskriva faser som uppkommer genom nucleation och tillväxt under nya temperatur-, tryck- eller kemiska förhållanden.

Företeelsen uppkommer vid processer som metamorfism, magmatiska differentiationer och hydrotermal aktivitet. Nybildningsfaser bildas när befintliga mineral reagerar och nya stabila faser blir energiminimerande under rådande förhållanden. Diffusion, vätskeflöden och förändringar i oxidationstillstånd eller silicaaktivitet kan driva dessa reaktioner och leda till bildandet av en eller flera nya faser, ibland som reaktionsrim eller krossningszoner runt äldre kristaller.

Betydelsen av nybildningsfaser ligger i att de låter geologer och materialforskare återkonstruera tryck–täckhistorier, fluidens sammansättning och den tidsmässiga utvecklingen hos ett berg eller material. Genom texturstudier, mineralogi, röntgendiffraktion och elektronmikroanalys kan man särskilja nybildningsfaser från ärvda faser och därmed tolka vilka omställningar som ägt rum.

Exempel är bildandet av garnet eller kyanit i regional metamorfism, vilka kan fungera som nybildningsfaser när metamorfa reaktioner följer med ökad temperatur och tryck; i hydrotermala system kan epidot, kalcit och olika zeoliter bildas som nya faser genom vätskeflöde; i magmatiska system kan apatiter eller magnetiter bildas när smältan differentiationsprocesser fortskrider. Inom sedimentära bergarter kan illit eller klorit bildas som nybildningsfaser under diagenes.