Nedåtriskmått

Nedåtriskmått är en grupp riskmått inom finans som fokuserar på nedåtriktade avvikelser i avkastningen i förhållande till en referensnivå, oftast noll eller en uppnådd målavkastning. Dessa mått skiljer sig från totala volatiliteten genom att de riktar in sig på dåliga utfall snarare än på sammantagen spridning mellan positiva och negativa avkastningar. Genom att mäta vad som går fel istället för hela avkastningsfördelningen används nedåtriskmått ofta vid riskhantering och prestationsbedömning.

Vanliga nedåtriskmått inkluderar nedåtriskavvikelse, nedåtrisk variance och nedåtriskmått baserade på partiel moment. Nedåtriskavvikelse beräknas som roten ur genomsnittet av de nedåtriktade avvikelserna, där varje period får värdet max(0, R_t − R_i) och R_t är referensnivån samt R_i är periodens avkastning. Nedåtrisk variance är en variant där man tar det andra momentet av dessa nedåtriktade avvikelser. Lower partial moment (LPM) är en allmän form där LPM_p = (1/n) sum max(0, R_t − R_i)^p, där p är ordningen och R_t är referensnivån. För p=2 fås nedåtriskvarianzen, och för p=1 nedåtriskens väntevärde.

Sortino-quotienten är ett riskjusterat prestationsmått där man delar överavkastningen över referensnivån med nedåtriskavvikelsen istället för total volatilitet. Värdena för VaR (Value at Risk) och CVaR (Expected Shortfall) används också som nedåtriskmått, eftersom de beskriver potentiella förluster i en vänster svans av fördelningen.

Användning innefattar jämförelse av fonder, optimering av portföljer och riskhantering. Begränsningar inkluderar beroende av val av referensnivå, känslighet för historiska data och att de ofta inte fångar upp all tail-risks eller uppsidan på samma sätt som andra mått.