Natriumutsöndring

Natriumutsöndring är den del av njurarnas urinproduktion som reglerar utsöndringen av natrium i urinen. Den spelar en central roll för att upprätthålla kroppens extracellulära volym och osmotiska balans samt plasma­sodiumkoncentration. Den totala natriumutsöndringen beror på mängden natrium som filtreras i glomeruli minus mängden natrium som återabsorberas i nefronet.

Natrium återabsorberas i olika segment av nefronet. I proximal tubuli återgår ungefär två tredjedelar av filtrerat natrium till blodet. I tjocka uppförsloopens ascending limb sker en betydande återabsorption av natrium, följt av ytterligare men mindre återabsorption i distal tubulus och samlingsrör. Den slutliga mängden natrium som lämnar kroppen i urinen bestäms av denna återabsorption, som i hög grad regleras av hormoner.

Reglering av natriumutsöndring sker huvudsakligen genom renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) samt av natriuretiska hormoner som atrialt natriuretiskt peptid (ANP) och BNP. Aldosteron ökar natriumåterabsorberingen i distal tubuli och samlingsrören, vilket minskar natriumutsöndringen. ANP och BNP hämmar natriumåterabsorption och ökar glomerulusfiltrationen, vilket ökar natriumutsöndringen. Antidiuretiskt hormon påverkar främst vattenbalansen men kan indirekt påverka natriurets effekt genom volymreglering.

Betydelse och klinik: onormal natriumutsöndring kan bidra till hypernatremi eller hyponatremi och påverka blodtryck och vätskebalans. Kliniska tillstånd som påverkar natriumutsöndringen inkluderar njursjukdomar, hormonella störningar och diuretikabehandling. Mätning av urin-natrium används i diagnostik och behandlingsuppföljning.