Motståndskärl

Motståndskärl är små artärer och arterioler som utgör den främsta källan till blodflödesmotstånd i det systemiska kretsloppet. Genom att reglera luminalradien kan de justera blodflödet till olika vävnader och därigenom påverka medelartärtrycket och organperfusionen. Trots sin lilla diameter har små förändringar i radien stor effekt på flödet, eftersom motståndet är mycket känsligt för radieändringar (motståndet ∝ 1/r^4).

Regleringen av motståndskärlens tonus sker främst i glatta muskelceller i kärlväggen. Sympatisk aktivering orsakar vasokonstriktion via alfa-adrenerga receptorer, medan lokala faktorer som NO, adenosin, prostaglandiner, endotelin, koldioxid och syre noder påverkar tonus beroende på vävnadens behov. En myogen autoregulation gör att kärlen kontraherar sig vid ökat transmuralt tryck för att upprätthålla konstant blodflöde, särskilt i hjärnan, njurarna och hjärtats kranskärl.

Betydelsen av motståndskärlen ligger i att de bestämmer systemets totala vaskulära resistans och därmed blodtrycket. Vid kronisk ökad tonus kan arterioler genomgå remodeling med ökade motstånd och högt blodtryck. Kliniskt är motståndskärlens tonus ofta mål för behandling av hypertoni; läkemedel som minskar arteriell tonus inkluderar kalciumkanalblockerare, ACE-hämmare/ARB och alfa-1-blockerare, medan hydralazin verkar huvudsakligen på arterioler.