Meningokokkendiagnose

Meningokokkendiagnose är den medicinska processen för att påvisa infektioner orsakas av Neisseria meningitidis, i första hand meningit och meningokoccemi. Snabb och exakt diagnostik är avgörande eftersom tillståndet kan förvärras snabbt och kräver både akut behandling och smittskyddsåtgärder.

Vid klinisk misstanke på meningokockinfektion görs oftast lumbalpunktion för analys av cerebrospinalvätska (CSF). Blododling, fullständiga blodstatus och bildgivande undersökningar används enligt behov. Vanliga tecken är plötslig feber, huvudvärk och rastlöshet; meningokoccemi kan också presentera med petechier eller purpura fulminans.

Laboratorieanalys av CSF visar ofta neutrofil pleocytos, förhöjt protein och lågt glukos; Gramfärgning kan visa gramnegativa diplokocker. Odling av CSF och blod ger definitiv etiologisk bekräftelse; Neisseria meningitidis växer ofta på särskilda medier såsom chocolate agar. PCR-analys av CSF eller blod kan påvisa meningokock-DNA och bestämma serogrupp. Efter antibiotikabehandling kan odling bli negativa, medan PCR behåller detectionsförmåga.

Ytterligare diagnostik kan innefatta snabbantigendetektion i CSF eller blod i vissa laboratorier, men dessa tester har varierande sensitivitet. För folkhälsa tas ofta nasofarynxprov hos nära kontakter för att fastställa kolonisering och informera åtgärder.

Hälsomyndigheter kräver rapportering vid bekräftad meningokockinfektion. Behandling sker omedelbart med empirisk antimikrobiell terapi, vanligtvis cefalosporin (t.ex. ceftriaxon). Kontakter till den infekterade personen erbjuds profylax (rifampicin, ciprofloxacin eller ceftriaxon) och vaccination kan övervägas i utbrott.