Läkemedelsberoende

Läkemedelsberoende är ett tillstånd där en person har ett tvångsmässigt behov av att använda läkemedel, ofta receptbelagda eller tillgängliga utan recept, trots negativa konsekvenser. Begreppet omfattar beroendeprocesser kopplade till läkemedelsgrupper som opioider, bensodiazepiner, Z-drugs och andra lugnande eller stimulerande preparat. Det finns en tydlig skillnad mellan beroende och ordinerad, medicinskt övervakad användning; beroende kännetecknas bland annat av tolerans och abstinens.

Orsakerna är vanligtvis ett samspel mellan biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Genetisk predisposition och förändringar i hjärnans belöningssystem ökar sårbarheten, medan trauman, ångest, depression och bristande socialt stöd bidrar. Långvarig eller hög dosanvändning samt lättillgänglighet till läkemedel ökar risken.

Tecken inkluderar ökad tolerans och behov av större doser, starka cravings, oförmåga att kontrollera användningen och fortsättning trots skadliga konsekvenser. Fysiska symtom kan vara sömnstörningar, trötthet, illamående eller abstinenssymtom vid försök till utsättning.

Diagnostik baseras på samtal, bruksmönster och samsjuklighet. Kliniska bedömningar och strukturerade intervjuer används för att avgöra beroendegrad och behov av behandling. Behandling erbjuds inom beroendevård, primärvård eller psykiatri och kräver oftast ett tvärvetenskapligt team.

Behandlingen är vanligtvis individanpassad och kan inkludera medicinsk utsättning eller substitutionsbehandling där lämpligt (till exempel opioideberoende med buprenorfin eller metadon). Psykologiska behandlingar som kognitiv beteendeterapi och motiverande samtal, stöd i återfallspreventiv arbete och socialt stöd är centrala. Eftervård och långsiktigt stöd ökar chanserna till livslång hälsa.