Läkemedelsanpassning

Läkemedelsanpassning är processen att anpassa en patients läkemedelsbehandling till individens förutsättningar och kontext för att uppnå önskad effekt samtidigt som riskerna för biverkningar och komplikationer minimeras. Den används inom primärvård, geriatrik och klinisk farmaci och innefattar beslut om dos, doseringsfrekvens, beredningsform och, i vissa fall, läkemedelsval.

Faktorer som påverkar anpassningen inkluderar ålder, kroppsvikt och kön, njur- och leverfunktion, graviditet, samsjuklighet samt polyfarmaci. Genetiska variationer (farmakogenetik) kan också påverka hur snabbt läkemedel metaboliseras eller hur effektivt de verkar. Interaktioner med andra läkemedel, alkohol och rökvanor samt patientens följsamhet och mål med behandlingen tas även i beaktande.

Metoderna för läkemedelsanpassning innefattar dosjustering och doseringstitrering baserat på funktionella markörer som laboratorievärden och eGFR eller leverfunktion. Terapeutisk läkemedelsövervakning (TDM) används för läkemedel med snävt terapeutiskt fönster. I praktiken krävs ofta en multidisciplinär arbetsprocess där läkare, apotekspersonal och sjuksköterska utvärderar behovet av förändringar utifrån riktlinjer och klinisk bild och kommunicerar tydligt med patienten.

Vanliga tillämpningar inkluderar anpassning av antikoagulantia, antibiotika och läkemedel med viktiga säkerhetsprofilering i särskilda grupper som äldre eller njur- och leversjuka patienter. Resultatet av läkemedelsanpassningen är ofta bättre behandlingseffektivitet, minskad risk för biverkningar och förbättrad följsamhet, men det kräver kontinuerlig uppföljning och övervakning.