Lågkonjunktur

Lågkonjunktur är en period av avtagande ekonomisk aktivitet i ett land, kännetecknad av minskad real BNP-tillväxt eller faktisk BNP-kontraktion, lägre produktion och ofta högre arbetslöshet. Det är en fas i konjunkturcykeln som följer en period av tillväxt och kan föregås av en stark högkonjunktur. Inflationen kan vara låg eller avta under en lågkonjunktur.

Viktiga indikatorer är att BNP Minskar under flera månader eller kvartal; arbetslösheten stiger; industriproduktion och investeringar minskar; konsumtion och detaljhandel faller. Efterfrågan inom landet och i omvärlden kan minska, vilket påverkar export och företagens intäkter. I Sverige följer Statistikcentralen SCB BNP-utveckling och arbetslöshet; definitioner av recession varierar mellan länders statistik.

Orsaker och mekanismer: Efterfrågechocker, minskat investeringsvilja, finansiell oro eller nedgång i internationell efterfrågan kan starta en lågkonjunktur. Sjunkande inkomster leder till lägre konsumtion, vilket förvärrar nedgången. Långsiktiga problem kan kräva strukturåtgärder. Recessioner kan också uppstå av störningar i kreditflöden eller fastighetsmarknaden.

Policyrespons och effekter: Myndigheter kan använda motcykliska åtgärder som ökad offentlig konsumtion, skattesänkningar eller stöd till arbetslösa. Centralbanker kan sänka styrräntan och tillhandahålla likviditet för att stabilisera finansmarknaderna. Automatiska stabilisatorer, som arbetslöshetsförsäkring och sociala transfereringar, ökar under nedgångar. Målet är att mildra arbetslöshet och bevara långsiktig produktion och välstånd.