Kopplingsanordningar

Kopplingsanordningar är anordningar som används för att koppla samman eller bryta elektriska kretsar och därmed möjliggöra överföring av elektrisk energi eller signaler mellan olika delar av ett system. Begreppet omfattar både enheter som manövrerar kopplingar och komponenter som möjliggör säkra anslutningar mellan ledare.

Man delar ofta in kopplingsanordningar i två huvudkategorier: mekaniska kopplingsanordningar och elektriska kopplingsdon. Mekaniska kopplingsanordningar inkluderar brytare, omkopplare, kontakter och kontaktorer som används för att manövrera kretsar och växla mellan olika ledningar. Reläer är fjärrmanövrerade kopplingsanordningar där en styrsignal från en kontroll används för att styra en större ström i en annan krets.

Elektriska kopplingsdon består av kontakter, kopplingsplintar/terminalblock och konnektorer som möjliggör säkra och pålitliga anslutningar mellan ledare eller mellan kablar och utrustning. Dessa är ofta nära kopplade till kabelhantering, mekaniska fästen och isolationsmaterial.

Användningsområdena för kopplingsanordningar är breda och inkluderar byggnadsinstallationer, industriell automation, telekommunikation samt fordons- och fartygsindustrin. Säkerhet och tillförlitlighet är centrala krav, varför kopplingsanordningar följer internationella standarder och normer (t.ex. IEC och EN). Viktiga faktorer vid dimensionering är isolationsförmåga, kontaktmotstånd, mekanisk hållfasthet och möjligheten till skydd mot överspänningar.

Historia: utvecklingen har gått från enkla mekaniska brytare till moderna elektroniska och digitalt styrda kopplingslösningar som möjliggör automation och fjärrstyrning.