Kontrastgivning

Kontrastgivning är medicinsk administrering av ett kontrastmedel för att öka synligheten av anatomi eller patologiska förändringar i diagnostisk bildgivning. Kontrastmedel används främst vid CT och röntgen, MRI och ultraljud med kontrast. Jodbaserade kontrastmedel är vanliga vid CT och X-ray, medan gadoloniumbaserade medel används vid MRI. Ultraljud kan använda mikrobubbelkontrast; oral eller rektal kontrast används för att tydliggöra mag-tarmkanalen.

Indikationer inkluderar kartläggning av blodkärl och tumörer, utvärdering av organperfusion, inflammation och läckage. Beslut om kontrastexponering baseras på patientens allmäntillstånd, njurfunktion, allergihistorik och eventuell graviditet. Innan givenheten bedöms oftast njurfunktionen (t.ex. eGFR) och tidigare kontrastreaktioner; i riskfall kan alternativ bildteknik övervägas eller premedicinering ges.

Risker och biverkningar varierar från milda som värmekänsla, metallsmak, illamående eller hudutslag, till sällsynta allvarliga reaktioner. Iodbaserade medel kan orsaka njurpåverkan hos patienter med nedsatt njurfunktion; gadolinium är förknippat med risk för nefrogen systemisk fibros hos personer med allvarlig njursjukdom, särskilt vid upprepad exponering. Efter kontrastgivning följs patienten vid behov och adekvat hydrering uppmuntras.

Säkerhetsrutiner följer lokala riktlinjer och lagstiftning. Dokumentation av indikation, typ av kontrastmedel och patientens riskfaktorer är central.