Kontingensmodell

Kontingensmodell är en samlande benämning på teorier som förklarar ledarskapets effektivitet utifrån hur väl ledarstilen passar in i den aktuella situationen. Grundtanken är att det inte finns en universell bäst ledarstilmikation utan resultat beror på kontexten, inklusive relationen mellan ledare och följare, uppgiftens natur och organisationens struktur eller maktförhållanden.

En av de mest kända är Fiedlers kontingensmodell. Den hävdar att ledarskapets effektivitet beror på tre situationella variabler: ledar– medarbetarrelationer, uppgiftstruktur och ledares positionella makt. Ledarstilen bedöms vanligtvis med Least Preferred Co-worker (LPC)-skalan och klassificeras som uppgiftsorienterad eller relationsorienterad. Både den interna relationen och den externa miljön påverkar hur lämplig stil är. En uppgiftsorienterad ledare anses ofta fungera bäst i mycket gynnsamma eller mycket ogynnsamma situationer, medan en relationsorienterad ledare kan passa bättre i måttligt gynnsamma förhållanden.

Andra centrala kontingensinriktningar inkluderar Hersey och Blanchards situationsanpassade ledarskap, som betonar anpassning av stil efter följares beredskap, samt Path-Goal-teorin, som fokuserar på hur ledarbeteende kan underlätta följares mål och motivation. Dessa teorier används inom ledarskapsutveckling och organisationsdesign och syftar till att förbättra anpassningen mellan ledare och situation.

Kritik har framförts mot kontingensmodellerna, bland annat beträffande mätbarhet av situationella variabler, antaganden om stabilitet över tid och begränsningar i dynamiska teammiljöer.

Inom statistik kan termen kontingensmodell även avse modeller för analys av kontingenstabeller, till exempel loglinjära modeller som undersöker samband mellan kategoriska variabler.