Konstruktionsstrukturer

Konstruktionsstrukturer, ofta kallade konstruktioner, är en central enhet inom konstruktionsgrammatik. En konstruktionsstruktur är en konventionaliserad parning av form och betydelse som används som en byggsten i grammatiken. Till skillnad från synsätt som betonar generella syntaktiska regler ser konstruktionsgrammatik grammatiken som ett lager av konstruktioner som varierar i storlek från morfem och ordformer till större fras- och meningsmönster. Varje konstruktion innehåller både form och betydelse/funktion.

Konstruktioner kan vara lexikala, idiomatiska uttryck eller syntaktiska ramar (templates) där olika argument passar in i en förutbestämd struktur. Exempel på typer är fasta frasstrukturer som kan användas produktivt, samt valensbaserade konstruktioner som beskriver hur olika delar av en sats fungerar tillsammans. Det finns även funktionella konstruktioner som reglerar grammatiska relationer, såsom passivkonstruktioner eller olika sätt att markera olika slags argument.

Lärande och bearbetning av konstruktioner betonas ofta som användningsbaserat: språkbruk och frekvens formar vilka konstruktioner som används, hur ofta de återkommer och hur lätt de förstås eller producera. Konstruktioner anses kunna vara både regelbundna och idiosyncratiska och kan svara för språklig variation inom och mellan språk.

Inom lingvistik används konstruktioner för beskrivning av språktypologi och kognitiva processer, samt i tillämpningar som natural language processing och språkundervisning. Kritik mot konstruktionsgrammatik fokuserar på hur man bäst definierar och avgränsar konstruktioner samt hur de integreras med andra grammatiska synsätt.