Konstruktionsformer

Konstruktionsformer är centrala begrepp inom konstruktionsgrammatik, en kognitivt influerad syn på grammatik där språket ses som ett nätverk av konventionaliserade form–betydelsepar. En konstruktionsform är en etablerad parning mellan en språklig struktur och en funktion eller betydelse som upplevs och används som en enhet av talare. Formen kan vara syntaktisk och ibland morphologisk, ibland involvera specifika ordval eller ordföljder.

Konstruktionsformer kan vara idiomatiska, där betydelsen inte går att härleda ord för ord utan kräver en accepterad helhetssats, exempelvis existenskonstruktionen i engelska there is/are, där there fungerar som ett expletivt subjekt och meningen får en särskild referensrelation. De kan också vara produktiva, vilket innebär att de tillåter skapandet av nya uttryck som följer samma form–betydelsemönster, till exempel olika ditransitiva eller presumptiva konstruktioner i olika språk.

Enligt konstruktionsgrammatiken lagras dessa former i den språkliga repertoaren och de påverkas av användning och frekvens. Konstruktioner kan visa variation i både form och funktion över språk och tidsperioder och balanserar ofta mellan fastställda idiom och mer flexibel generativ generalisering. Begreppet understryker att grammatik inte består av isolerade regler utan av nätverk av konstruktiva enheter där form och betydelse är sammankopplade.

Historiskt har idén formats av teoretiker som Charles Fillmore och Adele Goldberg, och i svensk forskning används termen konstruktionsgrammatik. Användningsområden inkluderar beskrivningar av språkdata, studier av språkinlärning samt språkundervisning och korpusbaserad forskning som analyserar frekvens och variation av konstruktionsformer.