Koldioxidkoncentration

Koldioxidkoncentration är mängden koldioxid (CO2) i en given volym luft. Den anges vanligtvis i delar per miljon (ppm) eller i volymprocent. En ppm motsvarar en del CO2 i en miljon delar luft. I praktiken används ofta både fyra siffrors precision och begreppet relativt volatil variation beroende på mätplats och tidsperiod.

I atmosfären är CO2 en växthusgas som fångar värme och därmed påverkar klimatet. Mänskliga aktiviteter, särskilt förbränning av fossila bränslen, ökar CO2-nivåerna utöver naturliga variationer. Långsiktiga mätningar visar en stadig ökning sedan industrialismen; dagens koncentration ligger kring cirka 420–430 ppm och fortsätter att stiga över tid. CO2 används också som indikator på mänskliga utsläpp och klimatförändringar i miljöforskning.

Inomhus används ofta CO2 som en proxy för ventilation och luftutbyte. Utomhusnivåer ligger vanligtvis omkring 400 ppm, medan inomhusvärden ofta är högre, till exempel 600–1000 ppm i dåligt ventilerade utrymmen. Höga CO2-nivåer kan bidra till trötthet, huvudvärk och sämre kognitiv funktion, särskilt om avvikelserna varar över längre tid. Ventilation och luftflöden är centrala åtgärder för att hålla koncentrationerna låga.

Mätmetoder: NDIR-sensorer (icke-dispersiv infraröd) är vanliga för kontinuerlig övervakning av CO2 i byggnader och industriella sammanhang. Andra laboratoriemetoder inkluderar gaskromatografi och fotoakustisk mätning. Noggrann kalibrering och hänsyn till temperatur och tryck är viktiga för tillförlitliga värden.

Betydelse: koldioxidkoncentration används som indikator för inomhusluftens kvalitet, ventilationssystemens effektivitet och som en parameter i klimatforskning och policy. Denna information påverkar byggnadsdesign, arbetsmiljö och miljömål.