Kloridmotstånd

Kloridmotstånd är en materials egenskap att motstå korrosion och nedbrytning orsakad av kloridjoner i miljöer som havsvatten, de-icing-salt och klorhaltiga kemikalier. Det är särskilt viktigt för metaller, beläggningar och betongkonstruktioner som utsätts för kloridhaltiga miljöer.

På metaller verkar kloridjoner ofta genom att bryta ner en skyddande passiv yta och orsaka lokala korrosionsfenomen som pitsättning och sprickkorrosion. Starka kloridmiljöer kan därför leda till snabbare nedbrytning än i neutrala eller syra-/basmiljöer. Inom betong påverkar kloriderna armeringsstål genom att tränga in i porer och binder upp cementbasens skyddande hinder, vilket kan resultera i korrosion av stål och sprickbildning i konstruktionen. Plastmaterial och beläggningar kan också påverkas av kemisk attack eller mekanisk svikt i närvaro av klorider om de inte är rätt konstruerade.

Faktorer som påverkar kloridmotståndet inkluderar materialets sammansättning och mikrostruktur (till exempel krom, nickel, molybden i legeringar; porositet och fuktighet i betong), exponeringens intensitet och temperatur, miljöns pH samt förekomsten av skyddande ytskikt eller korrosionsinhibitorer. Olika material uppvisar olika responser: rostfria stål och vissa duplex-/noblelegeringar kan ha bättre motstånd, medan vanligt kolstål är mer sårbart i kloridrika miljöer.

Bedömningar görs genom laboratorietester som saltstänkstest, polarisationstester och elektrokemisk impedans samt genom betongens kloriddiffusionstal. Strategier för att förbättra kloridmotståndet inkluderar användning av kloridresistenta material, effektiva skyddslager och konstruktionstekniker som minskad porositet i betong, tillsatser och katodisk skydd.

Användningsområden omfattar maritima konstruktioner, fartyg, offshore-infrastruktur och järnvägs- och vägkonstruktioner i kustområden. Standarder och tester används för att bedöma kloridmotstånd, exempelvis saltstänk enligt relevanta internationella riktlinjer.