Kelationsmedel

Kelationsmedel är kemiska föreningar som binder metalljoner och bildar stabila komplex. De fungerar som multidentata ligander, där metallen binds av flera donatoratomer och ofta bildar ett ringformat kelatkomplex. Denna bindning minskar metalljonens kemiska reaktivitet och ökar dess löslighet, vilket underlättar transport, utsöndring eller avlägsnande i kropp eller miljö.

Vanliga exempel inkluderar EDTA (etylendiamintetraättiksyra) och dess natrium- eller disodiumsalter, DTPA, citrat samt organiska svavel- och kvävebaserade kelatorer som DMSA (succimer), dimercaprol (BAL) och penicillamin. Metallbindningen sker via flera donor-atomer (ofta syre, kväve eller svavel) och ger ofta starkt, stabilt och biolukbart komplex.

Användningar: Medicin används kelationsmedel för behandling av tungmetallförgiftning och ibland järn- eller kopparöverskott, under noggrann medicinsk övervakning. Industriellt används kelationsmedel i vattenbehandling för att avlägsna oönskade metalljoner, i metallåtervinning, i tillverkning där metalljoner kan störa processer samt i jordbruket i form av kelaterade mikronäringsämnen som förbättrar växtupptag. Vissa kelater används även som livsmedelstillsatser för att kontrollera stabilitet och färg.

Säkerhet och reglering: Eftersom kelationsmedel binder metalljoner även från kroppens viktiga mineraler kan felaktig eller överdriven användning leda till mineralobalanser, njurpåverkan eller elektrolytrubbningar. Medicinska tillämpningar kräver noggrann övervakning och regleras av myndigheter. Vissa kelationsmedel är godkända som livsmedelstillsatser i små mängder, medan andra kräver recept och särskild dosering vid behandling.