Isoleringsförmåga

Isoleringsförmåga är en benämning på hur väl ett material eller en byggnadskomponent hindrar värmeöverföring mellan två omgivningar. Den påverkas av materialets värmeledningsförmåga (lambda, λ), dess tjocklek, densitet och fuktinnehåll samt hur konstruktionen är uppbyggd och installerad. En hög isoleringsförmåga innebär ofta lägre energiförlust eller energiinstrålning och bättre inomhuskomfort. Den byggs upp av flera faktorer, bland annat lufttäthet, termiska broar och fuktreglering.

Mätning och begrepp: Den samlade isoleringsförmågan redovisas vanligtvis som U-värde för en hel konstruktion (W/m2·K) eller som motstånd/värmefaktor i enskilda skikt (R-värde, m2·K/W). Beräkningar och tester följer standarder som EN ISO 10456, EN ISO 6946 och relaterade europeiska metoder. För byggnader används ofta U-värden för väggar, tak, golv och fönster för att bedöma energiprestation.

Faktorer och design: God isoleringsförmåga kräver lågt lambda-material, tillräcklig tjocklek och noggrant utförda installationer utan glipor eller termiska broar. Fukt kan försämra prestandan medan lufttäthet och ventilation påverkar balanserad inomhustemperatur. Att hantera termiska broar vid fönster, dörrar och konstruktionens anslutningar är centralt.

Material och användning: Vanliga isoleringsmaterial inkluderar mineralull, cellplast, verktygsmässigt återvunnet material och cellulosa. Isolering används i väggar, tak, golv och fönsterpartier, samt i specialkonstruktioner som klimatskal och fasader. Den är central för energiprestanda och byggnormer.