Intermolekylære

Intermolekylära krafter är de attraktioner och repulsioner som verkar mellan separata molekyler. De är betydligt svagare än intramolekylära bindningar som kovalenta eller joniska bindningar, men de styr många egenskaper hos ämnen i fas övergångar, löslighet och ytspänning. Energinivåerna för intermolekylära krafter ligger vanligtvis mellan cirka 1 och 40 kJ/mol och påverkas av molekylens storlek, form och polarisabilitet samt om molekylen är polär eller partiellt polär.

Typer av intermolekylära krafter inkluderar:

- Van der Waals-krafter, som omfattar London-dispersionskrafter och dipol-dipolkrafter. De uppstår ur tillfälliga eller permanenta dipoler och är särskilt viktiga för opolära och stora molekyler.

- Dipol-dipolkrafter, där permanenta dipoler i molekyler attraherar varandra.

- Vätebindningar, en särskilt stark form av dipol-dipolkraft där väte bunden till högt elektronegativa atomer som fluor, syre eller kväve skapar starka attraktioner.

- Jon-dipolkrafter, elektrostatisk attraktion mellan en jon och en polär molekyl.

- Jon-jonsinteraktioner, elektrostatisk attraktion mellan motsatta joner i lösningar eller fasta föreningar.

Betydelse och exempel: Vätebindningar i vatten förklarar den höga kokpunkten och den frostiga strukturen hos is, liksom DNA:s baspar och proteiners sekundära strukturer. London-krafter ökar med molekylens storlek och stor polarisabilitet, vilket gör att större molekyler är mer lösliga i varma medier. Intermolekylära krafter påverkar löslighet, smält- och kokpunkter, ytspänning och viskositet, samt biomolekylära processer som bindning och igenkänning.