Interferonstimulerade

Interferonstimulerade hänvisar till celler, gener eller program som aktiveras som svar på interferon, särskilt interferonens antivirala signaler. Den mest använda termen är interferonstimulerade gener (ISG), ett stort gäng gener som förstoras när celler utsätts för interferon och som tillsammans bidrar till att skapa ett antiviralt tillstånd.

Så kallade typer av interferon, främst typ I (IFN-α/β), typ II (IFN-γ) och typ III (IFN-λ), kommunicerar via separata receptorer (IFNAR, IFNGR, IFNLR) och aktiverar gemensam JAK-STAT-signalering. Denna vägvändning leder till bildandet av transkriptionskomplex, ofta ISGF3, som migrerar till kärnan och ökar uttrycket av ISG:s med hjälp av ISRE- eller GAS-element i genpromotorer. Resultatet är ett antiviralt tillstånd som minskar virusreplikation och modulerar immunsvar, samtidigt som det påverkar celltillväxt och apoptos.

Vanliga interferonstimulerade gener inkluderar MX1, PKR, OAS/RNase L, IFIT-familjen och ISG15. Dessa proteiner kan hindra olika steg i viruslivscykeln, förstärka nukleärt försvar och reglera protein- och mRNA-stabilitet. Generna regleras dessutom av negativa feedback-mopeder som SOCS-proteiner och USP18 för att dämpa responsen och undvika överdriven inflammation.

Användning och betydelse: förståelsen av interferonstimulerade vägar är central i infektionsbiologi, immunterapier och utveckling av antivirala läkemedel. Kliniskt används interferonbaserade behandlingar i historien för vissa virussjukdomar och vissa tumörer, även om användningen har minskat med nya behandlingsalternativ.

---