Ingångsintervallet

Ingångsintervallet är begreppet som används för att ange vilka värden på inmatningen som är tillåtna eller relevanta för en funktion, modell eller ett system. Det motsvarar domänen för funktionen och kan beskrivas som ett intervall för varje inmatningsvariabel, eller som en produkt av intervall i flera dimensioner.

I matematiken används ingångsintervallet ofta som det område där egenskaper hos funktionen undersöks, till exempel kontinuitet, differentierbarhet eller monotoni. För en funktion f: R → R är ingångsintervallet ett intervall i R, till exempel [a,b] eller (-∞, ∞). Det klargör vilka indata som studeras och hur funktionen bete sig inom detta område.

Inom numerisk analys fungerar ingångsintervallet som ett sökområde eller startområde. Vid röttsökning med bisection används ett initialt ingångsintervall [a,b] som därefter delas upp tills en lösning konvergerar. Vid optimering kan problemet formuleras som att hitta minimum inom x ∈ [a,b], där intervallet sätter ramarna för sökningen.

I teknik och experiment beskriver ingångsintervallet gränserna för signaler eller sensordata, till exempel en spänningssignal inom intervallet [-10, 10] volt eller en temperatur mellan 0 och 100 grader Celsius. Begreppet skiljer mellan indata och utdata, där ingångsintervallet fokuserar på vad som kan matas in i systemet.