Inavlning

Inavlning, eller inavel, är parningar mellan genetiskt närbesläktade individer. Det ökar sannolikheten att avkomman blir homozygot för identiska alleler från gemensamma förfäder, vilket minskar den genetiska variationen i avkomman. Ökad homozygotitet kan leda till uttryck av recessiva sjukdomar och ibland sämre livskraft eller fertilitet, men inavlning kan också användas för att bevara eller koncentrera specifika egenskaper i en population eller ett djur- eller växtbreda.

Orsaker till inavlning inkluderar små populationer, slutna uppfödningslinjer och målmedveten linjeavel där man vill stärka en viss stam eller egenskap. Linjeavel är en kontrollerad form av inavlning som syftar till att behålla ett visst arv medan man försöker begränsa negativa effekter av inavel.

Effekter och risker: inavlning kan leda till inavlingsdepression, vilket ofta visar sig som lägre fertilitet, överlevnad och livskraft. Samtidigt kan noggrant planerad inavlning ge mer förutsägbara avkommor och hjälpa till att bevara eftertraktade egenskaper när genetisk variation är begränsad. Fördelarna uppvägs vanligtvis av riskerna om populationen inte har tillräckligt stor genetisk variation eller om uppfödningsprogrammet saknar övervakning.

Bevarande och förvaltning: för att hantera riskerna övervakas vanligtvis inavlingskoefficienten (F) och den effektiva befolkningens storlek (Ne). Pedigree-registreringar används för att styra parningar, och man kan införa genetiskt olika individer eller använda utspädning för att öka genflödet när så är möjligt. I bevarandebiologi används ofta genetisk rådgivning och, vid behov, genetisk räddning för små populationer.

Exempel: många hundraser och tamdjur med slutna stammar uppvisar längre historik av inavlning och förekomst av recessiva sjukdomar, medan bevarandebiologiska program ofta måste balansera bevarande av linjer med bevarande av genetisk variation.

---