INFavtalet

INF-avtalet, vanligast känt som the Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty (INF Treaty) på engelska, var ett bilateralt kärnvapenavtal mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. Det undertecknades i Washington den 8 december 1987 och trädde i kraft den 1 juni 1988. Avtalet avsåg kalla och konventionella markbaserade missiler och deras uppskjutare med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer och förpliktade parterna att eliminera alla sådana vapen och deras uppsättningar.

Kärnpunkterna i avtalet var förbudet mot markbaserade mellan- och medellånga räckviddsrobotar och deras båda typer av uppskjutare, samt ett omfattande verifikationssystem. Verifikationen inkluderade bland annat on-site-inspektioner, datanuttag, informationsutbyte och ett robust mekanismer för övervakning och granskningsförfaranden. Avtalet förväntades och bidrog till en nedgång i spänningsnivåerna mellan öst och väst under slutet av kalla kriget.

Under senare år kom avtalet dock att få kritiker och spänningar kring bestämmelsernas tolkning och efterlevnad. Den svenska och internationella analysen betonade att INF-avtalet spelade en central roll för reduktionen av kärnvapenarsenaler och stabilitet i Europa, samtidigt som nya missil- och förmågeutvecklingar skapade farhågor om framtida kontrollmöjligheter.

USAs formella upphävande av sin del av avtalet och Rysslands beslut att suspendiera sina åtaganden år 2019 ledde till att INF-avtalet upphörde att gälla, och avtalet står därmed som ett betydelsefullt kapitel i kalla krigets nedkling och Eftertidens försörjningar inom internationell kärnvapenkontroll.