Hjärtkateterisering

Hjärtkateterisering, även känt som kranskärlsröntgen, är en medicinsk procedur som används för att diagnostisera och behandla hjärtsjukdomar. Under ingreppet förs en tunn, flexibel slang, en kateter, in i ett blodkärl, oftast i ljumsken eller armen, och förs upp till hjärtat. När katetern är på plats injiceras kontrastmedel genom den, vilket gör det möjligt att visualisera hjärtats kranskärl med hjälp av röntgen.

Syftet med hjärtkateterisering är främst att identifiera förträngningar eller blockeringar i kranskärlen som kan orsaka kärlkramp eller hjärtinfarkt. Bilderna som tas under proceduren ger läkaren detaljerad information om kärlens storlek, form och eventuella ojämnheter. Om förträngningar upptäcks kan dessa ofta behandlas direkt under samma ingrepp genom en ballongvidgning (angioplastik) där en liten ballong förs in och blåses upp för att öppna upp det förträngda kärlet. Ofta placeras även en stent, ett litet metallrör, i kärlet för att hålla det öppet.

Hjärtkateterisering är en relativt säker procedur med låg risk för komplikationer, även om sådana kan förekomma. Vanliga orsaker till att utföra en hjärtkateterisering inkluderar misstanke om kranskärlssjukdom, bröstsmärta, hjärtinfarkt, utredning av medfödda hjärtfel eller för att bedöma funktionen hos hjärtklaffar. Efter proceduren stannar patienten oftast under observation några timmar innan hemgång.