HCVproteashämmare

HCVproteashämmare är en klass antivirala läkemedel som används vid behandling av infektion med hepatit C-viruset. De verkar genom att hämma NS3/4A‑proteasen, ett enzym som behövs för klyvning av HCV‑polyproteinet till funktionella virala proteiner. Utan korrekt proteolytisk processing förhindras viral replikation och bildandet av färdiga virioner.

I modern behandling används NS3/4A‑proteashämmare vanligtvis i kombination med andra direktverkande antivirala medel (DAAs). Dessa regimer ges som oral terapi och kräver oftast inte interferon. Behandlingens längd och val av kombination beror på HCV‑genotyp, tidigare behandling och närvaro av levercirros, men vanligen pågår den i 8–12 veckor.

Exempel på proteashämmare och vanliga kombinationer är glecaprevir/pibrentasvir (pan‑genotypisk, vanligtvis 8 veckor), grazoprevir/elbasvir (för genotyperna 1 och 4) samt voxilaprevir/sofosbuvir/velpatasvir (Vosevi, används som retreatment efter misslyckad tidigare DAA‑terapi). Dessa regimer uppnår vanligtvis höga SVR‑takter när de används enligt rekommenderade protokoll.

Motstånd och säkerhet: Motståndsrelaterade substitutioner kan påverka effektiviteten hos NS3/4A‑proteashämmare, särskilt vid tidigare behandling utan lämplig regim. Vanliga biverkningar är trötthet, huvudvärk och gastrointestinala besvär; vissa preparat kan orsaka hudutslag, anemia eller leverfunktionpåverkan. Läkemedelsinteraktioner är vanliga eftersom NS3/4A‑proteashämmare metaboliseras via CYP3A och P‑glykoprotein, vilket kräver uppmärksamhet vid samtidig behandling med andra läkemedel.

Historia: Första generationens proteashämmare, boceprevir och telaprevir, lanserades 2011–2012 men har till stor del ersatts av interferonfria, pan‑genotypiska regimer med högre SVR och färre biverkningar.