Grafikkortkylning

Grafikkortkylning avser system som avleder värme från grafikkortet (GPU) under drift. Syftet är att hålla temperaturen inom givna gränser så att prestanda inte begränsas av termisk throttling och att kortet får lång livslängd. Kylningen påverkar också ljudnivå och över tid stabiliteten.

Den vanligaste metoden är luftkylning, där ett kylblock med kylflänsar av koppar eller aluminium döljer GPU:n och ibland minneskretsar och VRM. Värme leds bort genom värmeledningsrör (heat pipes) och kylflänsar, medan en eller flera fläktar skapar luftflöde för att föra bort värmen ur chassit. Det finns både passiva system (utan fläkt, vanligt på låg effekt eller specialdesignade kort) och aktiva system (fläktdrivna). En annan vanlig variant är blower-kylning, där luft sugs in genom kortet och blåses ut bakåt för att minska värmediskontinuitet i små eller stängda fall.

Vattenkylning används när högre kylkapacitet krävs eller när ljudnivån ska hållas låg. Slutna vattenkylningslösningar (AIO) använder ett kylblock på GPU:n, en pump, slangar och en radiator med fläktar. Anpassade loopar kan inkludera fler kylblock och längre slangar. Vaporkammare (ångkammare) används i vissa högeffektiva lösningar för att effektivt sprida värmen över kylflänsar.

Kapslarna kring grafikkortet, såsom minnesmoduler och VRM, kan också få separat kylning med små kylflänsar eller termiska kuddar. Underhåll inkluderar dammsugning av fläktar och över tid byte av termisk pasta. Temperaturprestationen varierar mellan modeller, men under belastning ligger många kort i området 70–85 °C; över tid kan högre temperaturer leda till throttling och längre livslängd för kortet. Valet av kylning påverkas av användning, överklockning och önskat ljudnivå.