Gognyinteraktioner

Gognyinteraktioner är en familj av effektiva kärn-nukleon-interaktioner som används inom kärnfysiken för att beskriva atomkärnors egenskaper i självkonsekventa medelfältmodeller, särskilt inom Hartree-Fock-Bogoliubov-teorin. De utvecklades av D. Gogny och medarbetare från 1970-talet och framåt som ett praktiskt alternativ för att fånga både kort- och långvariga korrelationer, inklusive pairing.

Interaktionens struktur består vanligen av två finite-range Gaussiska delar, en densitetsberoende korträckviddig term som simulerar tre-kropps- och många-kropps-effekter, samt en spin-orbit-komponent. Den finite-range-delen ger en naturlig beskrivning av pairing och av kortvariga korskopplingar i olika kärnor. Parametriseringarna varierar; bland de mest använda är D1S, D1N och D1M. D1S har länge varit standard för att beskriva bindningar, deformationer och fissionsbarriärer; D1M syftar till bättre massextrapolation och beskrivning i tunga kärnor; D1N fokuserar på neutronmatter och kärnor närbelägna driplinjen.

Gognyinteraktioner används framför allt i självkonsekventa HFB-beräkningar av bindingar, radii och deformationsmönster, samt i utvidgade metoder som Generator Coordinate Method och QRPA för kollektiva excitations. Fördelarna inkluderar en konsekvent behandling av pairing och finite-range-effekter; nackdelarna är högre beräkningskostnader jämfört med zero-range-modeller och att parametriseringarna ofta är optimerade för ett begränsat område av kärnornas diagram, vilket påverkar extrapolationer mot exotiska kärnor.