Glukuronidaation

Glukuronidering är en central del av fas II-metabolismen där glucuronsyra kopplas till ett brett spektrum av ämnen, inklusive läkemedel, bilirubin, endogena steroider och xenobiotika. Reaktionen katalyseras främst av en familj av enzymer kallade UDP-glukuronosyltransferaser (UGT). Donatorn av glucuronsyra är UDP-glukurononsyra. Denna konjugeringsprocess gör ämnet mer vattenlösligt och därmed lättare att utsöndras.

processen sker huvudsakligen i levern men finns också i tarmväg, njurar och hud. Substrat kan ha olika funktionella grupper, till exempel fenoler, karboxyl-, aminer eller alkoholgrupper, och bildar då glukuronidkonjugat. Den ökade poläriteten gör att ämnena oftast elimineras via gallan eller njurarna. Glukuronidering är viktig för att avlägsna många giftiga och främmande ämnen samt regler spår av endogena metaboliter såsom bilirubin och steroider.

UGT-genfamiljerna, framför allt UGT1A och UGT2B, är centrala för processen. Genetiska variationer i dessa gener kan påverka hur snabbt eller hur mycket ett ämne glukuronideras, vilket i sin tur påverkar läkemedelsclearance och risker för bilirubinrelaterade tillstånd. Läkemedelsinteraktioner kan uppstå när andra ämnen hämmar eller inducerar UGT-enzymer, vilket förändrar exponeringen för både läkemedel och endogena föreningar.

Glukuronidering har även klinisk betydelse genom enterohepatiskt återcirkulation. Glukuronidkonjugat utsöndras i gallan till tarmen där bakterier kan hydrolysera konjugatet och frisätta den fria substansen igen, vilket kan leda till längre medianexponering eller återabsorption. Detta gör glukuronidering till en viktig faktor i både detoxifiering och läkemedelsprofilering.