Glukosåterabsorption

Glukosåterabsorption är den fysiologiska processen där glukos åter tas upp från primärfiltratet i njurarnas proximal tubuli till blodet. I njuren filtreras glukos i glomerulus och normalt återabsorberas nästan allt glukos i proximal tubuli. De viktigaste luminala transportörerna är SGLT2 i S1–S2-segmenten, som står för ungefär 90 procent av återabsorptionen genom natrium-beroende cotransport av glukos och natrium, samt SGLT1 i S3-segmentet som återabsorberar resten.

Glukos lämnar sedan tubuluscellerna via basolateralmembranet till blodet genom GLUT2 och i mindre utsträckning GLUT1. Drivkraften bakom SGLT-transporten är den natriumgradient som upprätthålls av Na+/K+-ATPaset; transporten är därför en sekundär aktiv transport. Den maximala återabsorptionskapaciteten för glukos i proximal tubulus kallas tubulär glukosreabsorptionstmax (TmG). Under normala förhållanden renas allt filtrerat glukos upp till plasma-glukosnivåer ungefär upp till 180 mg/dL (≈ 10 mmol/L); vid högre plasmaglukos uppträder glukosuri, dvs. glukos i urinen.

Kliniskt är SGLT2-hämmare, oftast benämnda gliflozin, viktiga läkemedel för behandling av typ 2-diabetes eftersom de sänker blodglukosnivåerna genom att öka glukosförlusten i urinen och har visat kardiovaskulära och njurmässiga fördelar. Tillstånd som påverkar proximal tubuli, till exempel Fanconi-syndrom, kan minska glukosåterabsorption och orsaka glukosuri oavsett plasma glukosnivå.