Förzinkning

Förzinkning är en ytbehandling där zink appliceras på järn- eller stålkonstruktioner för att skydda mot korrosion. Zink fungerar som en offeranod och ger ett katodiskt skydd när beläggningen skadas, samtidigt som det också bildar en skyddande fysisk barriär.

De två dominerande metoderna är varmförzinkning och elektrogalvanisering. Varmförzinkning, eller hot-dip galvanizing, innebär att delen rengörs, avfettas och doppas i flytande zink vid ungefär 450 °C. Efter nedkylning bildas en zinkbeläggning som vanligtvis är mellan cirka 40 och 120 mikrometer tjock. Elektrogalvanisering appliceras elektrolytiskt i en zinkbaserad lösning och ger tunna beläggningar, oftast 5–25 μm, lämpliga för detaljer där hög precision krävs. Det finns även mekaniska eller zinksprutningsmetoder som alternativ.

Ytan bildar efter hand en patina av zinkoxid och karbonater som ger långvarigt skydd. Vid skador fungerar zink som offeranod och skyddar det underliggande stålet tills ny beläggning kan appliceras. I fuktiga miljöer kan vit rost bildas först innan patinan etableras.

Användningsområden inkluderar byggnads- och infrastrukturkomponenter som balkar och räcken, fordons- och maskindelar samt kabel- och utrustningsinfrastruktur som kräver långvarigt korrosionsskydd. Förzinkning följs ofta av europeiska standarder som EN 1461 för varmförzinkning av järn- och stålarbeten.