Förbränningsmetoden

Förbränningsmetoden är en analytisk teknik där ett prov helt förbränns i en oxidationsmiljö vid höga temperaturer för att omvandla organiska material till gaser som koldioxid och vatten. Metoden används främst för att bestämma kolinnehåll i organiska ämnen och för CHN-/CN-analys, samt för att uppskatta organisk materia i jord- och sedimentprover genom så kallad loss on ignition (LOI).

Principen innebär att provet placeras i en ugn eller ett instrument där oxidation sker i närvaro av syrgas. Gaserna som bildas leds till detektorer eller analyseras genom att mäta minskning i provets vikt (LOI) eller gasernas innehåll, vilket ger andelen kol, kväve eller andra beståndsdelar i provet.

Proceduren varierar beroende av syftet. För LOI används vanligtvis cirka 550 °C under 2–6 timmar för att bränna bort organiskt material och beräkna organisk materia som viktförlust. För kvantitativ kol- och kväveanalys används instrument som genomför fullständig förbränning i syremättad ström och mäter bildade CO2, H2O och N2 i syfte att bestämma innehållet av dessa element.

Fördelar och användningsområden inkluderar att metoden är snabb, relativt kostnadseffektiv och lätt att applicera i många laboratoriemiljöer. Den används inom jord- och miljöanalys, livsmedelsvetenskap och materialforskning. Begränsningar innefattar behov av rätt referensmaterial och noggrann temperaturkontroll, samt att vissa oorganiska föreningar eller fukt kan påverka resultaten. Metoden har varit en del av laboratoriepraxis sedan början av 1900-talet och finns i både manuella och automatiserade varianter.