Färgindikatorer

Färgindikatorer är kemiska ämnen som ändrar färg som svar på förändringar i omgivningen, oftast i lösningar där surhet eller basiskhet varierar, eller i närvaro av specifika joner eller redoxförhållanden. De används för att ge en visuell signal om ett visst tillstånd eller om en reaktion närmar sig sin slutpunkt. Vanligt förekommande är pH-indikatorer och redoxindikatorer.

pH-indikatorer fungerar genom att de existerar i två olika kemiska former som har olika färger, beroende på vätreaktiviteten (protonering/deprotonering). Övergången mellan formerna sker inom ett visst pH-område som kallas indikatorns övergångsintervall, ofta nära indikatorns pKa-värde. Valet av indikator beror på den beräknade slutpH:n i titreringen eller analysen; färgändringen ska inträffa nära ekvivalenspunkten för att vara tydlig.

Vanliga färgindikatorer inkluderar litmus, som blir röd i sur lösning och blå i basisk; fenolftalein, färglös i sur miljö och rosa i basisk; metylorange, röd i surt och gul i basiskt; bromtymolblå, som går från gul till blå över en neutral till lätt basisk pH. Universalindikatorer är blandningar som visar en kontinuerlig färgskala över hela pH-spektrumet.

Indikatorer används ofta vid titreringar i kemiska analyser, i kvalitativa tester och i utbildningslab. Begränsningar inkluderar att färgändringen kan påverkas av närvaro av starkt färgande ämnen, upplösningens koncentration, temperatur och ljus. För noggrannhet krävs att indikatorn matchar den specifika slutpH:n eller redoxförhållandet i experimentet.