Frumlagssetningar

Frumlagssetningar är satser där en satsdel som inte är subjektet placeras först i huvudsatsen. I svenskan är det vanligt att den finite verbet kommer direkt efter den frontade satsdelen och att subjektet sedan följer, vilket ofta kallas inversion eller V2-ordning. Syftet med frontning är att markera fokus eller ämnet för det som sägs och att styra informationsstrukturen i tale eller text.

Vanliga typer av fronting är adverbial av tid, plats eller sätt; objekt eller andra nominalfraser; eller hela bisatser som inleder men inte är huvudsatsen. Exempel:

- I går köpte han en ny telefon. (fronting av tidsadverbialet “I går”)

- En ny telefon köpte han i går. (fronting av objektet “en ny telefon”)

- Till slut löste hon problemet. (fronting av tidsawordet “Till slut”)

Frumlagssetningar används både i tal och skrift och kan bidra till olika nyanser: betoning av det frontade elementet, variation i stil eller tydligare fokus i en konversation. De är ett vardagligt exempel på hur svenska kan variera satsordningen utan att ändra den grammatiska kärnan.

Relation till andra begrepp: fronting ligger nära idén om tema- och kommentarsstrukturen i discourse och är en form av inversion som uppträder när ordningen ändras för att framhäva något särskilt. I jämförelse med andra språk kan frekvensen och exakta regler varierar, men huvudprincipen att leda med en satsdel innan subjektet är gemensam.