Fiskerimetoder

Fiskerimetoder är de tekniker och redskap som används för att fånga fisk och andra marina organismer. De varierar mellan regioner, arter och syfte och används inom både kommersiellt och rekreationsfiske. Metoderna kan delas in i två övergripande grupper: passiva metoder som väntar på att fisken ska komma till redskapet, och aktiva metoder där fångsten uppnås genom båtens rörelse och manövrering av utrustningen.

Nätfiske är en av de största grupperna och omfattar flera typer av nätrredskap. Trålning används för att fånga fisk och skaldjur genom att ett stort nät dras genom vattnet. Andra nät används i kustnära vatten för selektiv fångst eller småskalig fiske. Nätfiske kan riktas mot specifika arter och storlekar beroende på nätets utformning.

Långlina och spöfiske används för arter som är svåra att fånga med nät. Långa linor med många hakar placeras ut och fisk fångas när den tar betet. Spöfiske utförs vanligtvis med spö, lina och krok, och används i både rekreations- och kommersiell sammanhang.

Fällor och burar används för kräftor, hummer och andra marina djur. Dessa redskap placeras i eller vid botten och fångsten tas när djuren tar betet.

Harpunfiske och andra aktiva metoder innebär manuell eller mekanisk fångst, ofta för specifika arter eller sportfiske.

Hållbarhet och reglering: Många metoder påverkar ekosystem och bifångst. Lagstiftning om kvoter, selektivitet och skyddade arter syftar till att minska miljöpåverkan och främja hållbart fiske.