Dumasmetoden

Dumasmetoden är en äldre kemisk metod för bestämning av kväveinnehåll i organiska ämnen. Den är uppkallad efter den franske kemisten Jean-Baptiste Dumas och användes särskilt i företag och laboratorier innan utvecklingen av mer moderna metoder.

Principen går ut på att ett prov förbränns i en syrehaltig miljö så att allt kväve omvandlas till kvävegas (N2). Den producerade kvävegasen samlas upp i ett känt volymsystem eller mäts som en tryckförändring i ett slutet system. Under förbränningen används ofta en oxidationskatalysator (t.ex. kopparoxid) och fukt- samt koldioxidavskiljare för att avlägsna vatten och CO2 från den bildade gasen, så att endast N2 registreras.

Proceduren innefattar att ett noga vägt prov placeras i ett Dumasrör, förbränns i en värmezon med tillsats av syre, och den bildade kvävegasen leds till uppsamlingssystemet där volymen av N2 bestäms. Kvävehalten i provet beräknas sedan från den uppmätta mängden N2 och provets massa. Vid behov kan kvävehalten omvandlas till uppskattad proteinhalt genom en faktor omkring 6,25.

Historiskt var Dumasmetoden ett viktigt alternativ till Kjeldahl-metoden. I modern laboratoriepraxis används den fortfarande i vissa sammanhang för snabb kväveanalys eller där automationsbaserade förbränningsanalyser finns tillgängliga. Begränsningar inkluderar krav på ren syre, kalibrering mot standarder samt risk för fel vid komplexa eller nitrogerade prover.