Djuphavsutrustning

Djuphavsutrustning avser den teknik som används för operationer i havets djup. Den omfattar personlig dykutrustning samt farkoster och stödverktyg som möjliggör vetenskapliga undersökningar, industriell verksamhet, undervattensbyggnation, miljöövervakning och räddningsuppdrag. Utrustningen är konstruerad för högt hydrostatiskt tryck, låga temperaturer, dålig sikt och begränsad kommunikation.

Personlig djuphavsutrustning inkluderar våtdräkt eller torrdräkt, luftflaska, andningsregulator, uppblåsningssystem (BCD), viktbälte, dyklampa och dykdator. Ytterligare verktyg kan vara kniv, tång, linor och nödkommunikation. För längre eller djupare dyk används specialiserade system och redundans i livsuppehållet.

Farkoster för djuphavsarbete omfattar bemannade ubåtar eller minisubmariner samt obemannade ROV:er (fjärrstyrda undervattensfarkoster) och AUV:er (autonoma undervattensfarkoster). De byggs ofta av lättmetaller som aluminium eller titan, har tryckkärl, ballast- och drivsystem samt manipulatorarmar för att samla prover eller utföra montering och reparation.

Sensor- och samlingsutrustning inkluderar sonar, multibeam- eller sidescan-sensorer, undervattenskameror, CTD-sensorer (konduktivitet, temperatur och tryck), vattenprovtagare och sedimentprovtagare. Kommunikation sker via kabel eller akustisk länk, och många system är fjärrstyrda eller autonoma.

Säkerhet och standarder betonar driftsäkerhet, redundans, tryck- och temperaturtoleranser samt riskhantering. Djuphavsutrustning används inom forskning, miljöövervakning, olje- och gasindustrin, marinarkeologi samt räddningsuppdrag.