Dekompressionsteorin

Dekompressionsteorin avser förklaringar av hur gaser beter sig i kroppen under trycksättning och uppstigning i samband med dykning. Under tryck löses gaser som kväve (och helium vid djupa dyk) i kroppsvätskor och vävnader. Vid uppstigning minskar trycket och gaserna avgasas. Om uppstigningen sker för snabbt kan övermättnad leda till bildning av mikrobubblor i blod och vävnader, vilket kan orsaka dekompressionssjuka (DCS). Teorin används för att förutsäga säkra uppstigningsprofiler och planera dyk som minimerar risker.

Historiskt började förståelsen med Haldanes flerkammarsmodeller som beskrev hur olika vävnader absorberar och avgasar gaser. Under 1960- och 1970-talen utvecklades mer detaljerade modeller, bland annat Bühlmanns ZHL-16, som ligger till grund för många tabeller och dykdatorer. Senare kom modeller som VPM och RGBM som försöker hantera bubbelbildning och personliga variationer bättre. Skillnaderna mellan modellerna ligger i hur de bedömer bubblor och säkra uppstigningar.

Användning och begränsningar: dekompressionsteorin används inom sportdykning, kommersiell dykning och hyperbar medicin. Den ligger till grund för dekompressionstabeller, dykdatorer och behandling av DCS. Osäkerheter finns i individuella gaskinetiska egenskaper, fysisk aktivitet och miljö, vilket innebär att risker alltid finns. Därför följs rekommenderade uppstigningsprofiler noggrant, särskilt vid upprepade eller djupa dyk.