CDmolekylerna

CDmolekylerna, eller Cluster of Differentiation, är en samling av ytliga molekyler som finns på många olika blodbildande och immunförsvarsrelaterade celler. De fungerar som markörer som används för att identifiera och särskilja olika celltyper, och i vissa fall som receptorer eller co-receptorer som deltar i signalering, adhesion och aktivering. Namnsystemet CD etablerades under 1980-talet och byggs på reaktioner med specifika antikroppar. Därför används CD-numren ofta i immunofenotypning, till exempel vid flödescytometri och immunhistokemi, för att beskriva vilka celler som uttrycker en viss molekyl.

CD-molekylerna finns på olika celltyper i det medfödda och adaptiva immunsvaret. Exempel på välkända CD-molekyler är CD3, som är en del av T-cellernas TCR-komplex och därmed karakteristiskt för T-celler; CD4 på hjälpar-T-celler; CD8 på cytotoxiska T-celler; CD19 och CD20 som är vanliga B-cellmarkörer; CD56 som ofta används som NK-cellmarkör; CD14 på monocyter; och CD34 som är ett kännetecken för hematopoetiska stam- och progenitorceller. Leukozytenens exprimiring kännetecknas ofta av CD45, medan aktiverings- eller terapeutspecifica mål som CD25 (IL-2-receptor alfa) och CD52 (mål för alemtuzumab) används kliniskt.

Användningen av CD-molekylerna är central inom diagnostik och forskning. Immunofenotypning med CD-marker hjälper till att klassificera leukemier och lymfom, följa immunsystemets återhämtning efter transplantation och vägleda behandlingar som riktar sig mot specifika CD-molekyler, exempelvis rituximab mot CD20. Uttrycket av CD-molekyler kan variera med cellernas mognadsstadium, aktiveringstillstånd och vävnad, vilket innebär att tolkningar ofta kräver kontext och kompletterande tester.