Böjningsform

Böjningsform, inom grammatik, är en form av ett ord som visar hur ordet används i en sats. En böjningsform kan uttrycka information som numerus (singular/plural), genus och bestämdhet, och i vissa ordklasser även kasus. För verb anger böjningsformer tempus (tidsformer) och modus (sätt), för adjektiv graden och överensstämmelsen med substantivet, och för substantiv numerus och bestämdhet. Olika språk har olika mycket böjningsformer; svenska har relativt färre och ofta mindre märkbara ändelser än många andra språk.

Substantiv: I svenska finns böjningsformer för numerus och bestämdhet. Exempel: “en bok” (obestämd singular) och “boken” (definit singular). Plural bildas med olika ändelser beroende på ordets böjningsklass, till exempel “böcker” och “böckerna” (definit plural).

Adjektiv: Adjektiv böjs i överensstämmelse med substantivet i numerus och bestämdhet och har även komparativ och superlativ. Exempel: “en stor bil” och “den stora bilen”; komparativ “större” och superlativ “störst”.

Verb: Svenska verb böjs för tempus och modus; personböjning saknas i presens. Exempel: “tala” → “talar” (presens), “talade” (preteritum), “talat” (perfekt particip). Imperativ: “tala!”. Participformerna inkluderar presensparticipen “talande” och perfekt particip “talad” eller “talat” beroende på aktiv/passiv betydelse.

Böjningsformer utgör en central del av morfologi och används i grammatisk analys och språkbeskrivningar. I språk med färre böjningsändelser spelar ordföljd ofta en större roll för betydelsen.