Bunsenbrännare

En bunsenbrännare är en gassbrännare som används i kemilaboratorier för uppvärmning, förbränning och provförberedelser. Den ger vanligtvis en kontrollerad låga genom att gas blandas med tillförd luft innan antändning. Brännaren är utformad så att användaren kan reglera både gasflödet och mängden luft som blandas med gasen, vilket påverkar lågan.

I grundläggande versioner består bunsenbrännaren av en metallkropp med gasinmatning i botten och en vertikal kolvningslik konstruktion som fungerar som lågehållare. Runt basen finns en justerbar luftspjällring som släpper in eller begränsar luft till blandningen. Gasen och luften antänds vid den övre öppningen, där det finns en smal låga som kan låsas i olika temperament. Genom att öppna luftspjället får man en blå, mycket het och effektiv låga, medan stängd lufttillförsel ger en gulare, mindre effektiv låga med sotbildning.

Historiskt har bunsenbrännaren spelat en viktig roll i framväxande kemi och spektroskopi. Den namngetts efter Robert Bunsen, som tillsammans med instrumentmakaren Peter Desaga utvecklade den under 1850-talet. Brännaren användes i många klassrumsdemonstrationer och laboratorieanalyser, inklusive uppvärmning av prov och som källa vid spektroskopiska undersökningar.

Brännaren kan drivas med naturgas eller flytande petroleumgas (propangas/butan), beroende på modell och anslutning. Den kräver korrekt säkerhetspraxis, inklusive god ventilation, skyddsglasögon, hårbalsín och lämplig uppsättning av gasledningar och klämmor för att minimera risker vid användning och underhåll.