BMIgränserna

BMIgränserna är de svenska uttrycken för de gränser som används för att klassificera viktstatus utifrån kroppsmassindex (BMI). BMI beräknas som vikt i kilogram delat med längden i meter i kvadrat (kg/m2) och används som ett snabbt redskap inom vård och folkhälsa för att bedöma relationen mellan vikt och hälsa.

De vanligaste kategorierna är undervikt, normalvikt, övervikt och fetma. Enligt internationella riktlinjer definieras oftast undervikt som BMI under 18,5, normalvikt som 18,5–24,9, övervikt som 25–29,9 och fetma som 30 eller högre. För barn och ungdom används i stället ålders- och könsspecifika percentiler.

Användningen av BMI-gränserna inkluderar riskbedömning för metabola sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar, uppföljning av befolkningsutveckling och vägledning i kliniska beslut. Samtidigt är BMI ett mått på kroppsmassa och slår inte fast fettandel eller fettfördelning; det tar inte hänsyn till muskelmassa, bentäthet eller ålder och kan därför vara missvisande hos idrottare eller äldre personer.

På längre sikt används ofta kompletterande mått som midjeomfång eller kroppsfettprocent och olika regioner har anpassningar av gränserna beroende på befolkningssammanhang. Vissa länder använder olika trösklar, till exempel i vissa asiatiska populationer där risknivåer uppträder vid lägre BMI.