Artikulationsförslag

Artikulationsförslag är inom språkvetenskap en föreslagen beskrivning av hur ett språkljud produceras i talapparaten. Ett sådant förslag kan avse hur ett enskilt ljud, eller en variant av ljudet i ett språk eller en dialekt, realiseras artikulatoriskt. Syftet är ofta att fastställa vilka artikulatoriska drag som krävs för att särskilja ljud i ett visst fonetiskt eller fonologiskt sammanhang eller att stödja en överenskommen transkriptionsmodell.

Vanligtvis bygger artikulationsförslag på data från fältarbete, instrumentell artikulationsforskning och ljudanalys. Förslaget anger typiskt placering av tungans och läpparnas kontaktpunkt (place of articulation), sättet att artikulera (hur luftflödet regleras), röstning och eventuella sekundära eller suprasegmentella drag. Koartikulation och variation mellan talare och dialekter beaktas ofta.

Bevis kan komma från olika källor: bild- och sensoriska tekniker (ultraljud, MRI, EMG), akustisk analys och perceptuella experiment, samt mått som Voice Onset Time (VOT). Ett artikulationsförslag är i högre grad en hypotes än en slutgiltig sanning och kräver öppen granskning inom forskarsamhället. Ny data kan leda till revideringar eller konkurrerande förslag.

Användningen av artikulationsförslag förekommer i forskningsartiklar, grammatiska beskrivningar och språkdokumentation där man vill beskriva eller jämföra ljudsystem. De bidrar till tydligare fonetisk transkription och bättre förståelse av hur språk skiljer sig samt hur talproduktionen kan variera över talare och kontext.

Se även: artikulation, fonetik, fonologi, allofon, koartikulation.