överkäkben

Överkäkbenet, eller maxilla, är ett centralt ben i ansiktsskelettet som bildar den övre tandraden och stora delar av ögonhålans och näshålans väggar. Hos vuxna består överkäkbenet av två halvor som sammanfogas i mitten när barnet utvecklas till en enhetlig struktur. Varje halva har en kropp (corpus) med tandraden och ett antal utskott.

Varje maxilla har alveolarutskottet där de övre tänderna sitter, samt ett palatinalt (processus palatinus) utskott som tillsammans med motsvarande del av det andra maxillan bildar den anteriora delen av den hårda gommen. Frontalutskottet (processus frontalis) sträcker sig mot orbitala väggen och näshålan, medan zygomaticus-utskottet (processus zygomaticus) bidrar till den laterala aspekten av ansiktets mittdel och orbitalens lateralvägg. Inom kroppen finns också maxillarsinus (sinus maxillaris), ett luftfyllt hålrum som kommunicerar med näshålan.

Överkäkbenet bildar ledförbindelser med flera grenseben: näsbenet (os nasale), lacrimalbenet, etmoidbenet, inferiora nässeptumets ben (vomer), palatinum, zygomaticum samt os frontale via frontalprocessen. Det utgör också golvet i ögonhålan och den mediala väggen i näshålan, och det bidrar till bildandet av den främre delen av gommen.

Funktion och utveckling: Maxilla bidrar till att stödja och bära de övre tänderna, samt till ansiktets form och funktion i tal och tugga. Den innehåller maxillarsinus, som utvecklas under fosterstadiet och är betydelsefull för resonans och luftvägsrelaterade funktioner. Utvecklingen sker huvudsakligen genom intramembranös ossifikation från första gälbågen; alveolära delen följer tandutvecklingen. Kliniskt är överkäkbenet centralt i centrala ansiktsfrakturer och i sjukdomar som påverkar bihålorna.