Ångmaskiner

Ångmaskiner är maskiner som omvandlar energin i ånga till mekaniskt arbete. Genom att koka vatten till ånga och låta ångan utöva tryck på en kolv eller en turbin drivs pumpar, maskiner och fordon. De var en nyckelteknik under den industriella revolutionen och lade grunden för moderna kraftverk.

Historia: Den första användbara ångmaskinen kom i slutet av 1600-talet. Thomas Saverys pump (ca 1698) och Newcomens atmosfärsmaskin (1712) visade konceptet. James Watt förbättrade effektiviteten i slutet av 1700-talet med en separat kondenserare, vilket minskade spillvärme och ökade prestanda. Genom Watts och Boultons arbete spreds tekniken och blev en del av industrins infrastruktur.

Typer: Reciprocating/pistongmaskiner, där ånga leds till cylindrar och kolvar som via en vevaxel ger roterande kraft. Dessa kan vara kondenserande eller ocondenserande. På 1800-talet utvecklades högtrycks- och flerkalliga konstruktioner. Ångturbiner, utvecklade av Charles Parsons, omvandlade ångenergien direkt till rotation och blev mycket effektiva inom elproduktion.

Användningar och utveckling: tidiga ångmaskiner drev gruvpumpar, vävstolar och andra fabriksredskap, samt lokomotiv och fartyg. Under 1900-talet ersattes de flesta stora pistonmaskiner av ångturbiner och elmotorer i nya anläggningar. Vissa pistonmaskiner används fortfarande i specialfall och som museiföremål.

Idag finns ångmaskiner främst i form av ångturbiner i kraftverk, där ånga ofta genereras av kol, olja, gas eller kärnkraft. Historiska pistonmaskiner bevaras och demonstreras i museer och utbildningsprogram.