undersökningsplikt

Undersökningsplikt är en rättslig princip i Sverige som innebär att en part i en rättsprocess eller en myndighet har en skyldighet att aktivt söka fram och lämna relevanta uppgifter och omständigheter. Principen är central både i civilrättsliga förfaranden och i offentligrättsliga utredningar samt i brottmålsförfaranden där myndigheterna ska utreda fallet.

Inom civilprocessen innebär undersökningsplikten att parterna inte bara förlitar sig på motpartens påståenden utan i rimlig utsträckning själva bör undersöka fakta som är relevanta för processen och lämna in bevis. Den som har bevisbördan för ett påstående måste normalt styrka sina påståenden; båda parter och domstolen har rätt att begära och granska uppgifter och bevis som ligger i parternas närhet. Om en part uppenbart underlåter att undersöka relevanta uppgifter kan det påverka utgången av målet och domstolen kan ålägga konsekvenser eller bedöma bevisen utifrån vad som finns i utredningen.

Inom brottmål har myndigheterna, särskilt polisen och åklagare, undersökningsplikt att aktivt söka och samla in bevis, förhöra vittnen och lägga fram material som är relevant för utredningen, samtidigt som den misstänktes rättigheter skyddas. Denna plikt är en del av rättsstatens krav på en korrekt och noggrann utredning.

Sammanfattningsvis syftar undersökningsplikten till att säkerställa att rättsprocesser bygger på relevanta och kända uppgifter och att parter och myndigheter agerar skyndsamt och noggrant.